När alla springer åt samma håll, ängsligt sneglande över axeln och med våta fingret i luften, blir konsten (som det lackmuspapper den är) riktigt ointressant. Fenomenet illustreras med all tänkbar tydlighet av Klara Lidén, en av det internationella konstnätverkandets senaste produkter. Nostalgi och retrokänsla tycks vara framgångsreceptet och i avsaknad av tidskapslar går baklängesresan via karriärhungriga unga konstnärer som ges uppbackning av marknaden och de stora konstinstitutionerna.

Man tar lite harmlös aktionism och lite kosmetisk minimalism. Man staplar lite möbler och piskar en cykel. Och vad får man? Jo, utseenden, kanske till och med något som liknar konst. Naturligtvis krävs det en kraftfull lobbying för att uppdraget skall lyckas. Och här ställer museer och konsthallar villigt upp. Men den djupare förståelsen för konstens varierande uttryck och konstnärers aktionistiska tilltag infinner sig knappast.

I varje del kan man naturligtvis försvara Klara Lidéns metoder. Man kan se hennes renommésnyltande som en accepterad tidstypisk angreppsmodell, som den avantgardistiska konstnärens rättighet att stjäla från historien. Men det är inte där problemet ligger. Hennes videofilmer må vara pinsamt pubertala, affischcollagen tilltvingat estetiska och bildspelen romantiskt överspända, men framgången har mycket litet med den konstnärliga nivån att göra. Konceptet är mer delikat än så. Man skulle till och med kunna påstå att avsaknaden av ett tydligt personligt uttryck kan vara själva förutsättningen för en lyckad internationell satsning.

När Klara Lidén väljer det slutna rummets estetik, med ingång via en "lönndörr" bredvid museets huvudentré, kan det knappast vara för att göra sig mindre tillgänglig (även om det är den direkt fysiska effekten). Hon ställer ändå ut på Sveriges största konstmuseum, så svårtillgängligheten är nog mest en chimär. Nej, jag ser det snarare som ett sätt att försöka skapa mystik kring den kärna som saknar sådan. Hennes verk äger nämligen inte det emotionella tyngd och den konstnärliga komplexitet som krävs för att engagera på ett djupare plan.

Möjligen ligger huvudproblemet i det pretentiösa upplägget, i kanonisering av ett konstnärskap som ännu inte fått ett innehåll värdigt sin form.
     Här blottas också de cyniska mekanismer som döljer sig bakom haussandet och annekteringen av unga, outvecklade konstnärskap. Den avantgardistiska konsten lyfts in i etablissemanget. Den institutionaliseras och revolten blir kosmetisk.
    Det internationella nätverket konsolideras och markerar sitt revir. Museichefer påstår att "alla vill ha" en särskild konstnär, väl medvetna om att dessa "alla" låter sig lätt räknas. Men för bibehållandet av den normerande konsthegemonin är de naturligtvis oumbärliga.

Stockholm 2011-05-18 © Leif Mattsson